Har spenderat dagen med att cykla runt i hela Sundsvall (och klarat ut fem nivåer på candy crush).

Hälsat på hos Jesper i kiosken, ätit mjukglass och diskuterat lösningar till världens problem.

Kvällen avslutades på uteserveringen tillhörande Bishops Arms tillsammans med bästa tänkbara sällskap.

Efter att ha avnjutit ett antal glas, med medföljande djupa samtal, i den ljumma sommarkvällen (som nu förvandlats till en bäcksvart, åsknatt) ligger jag nu i sängen med vidöppna fönster och lyssnar på åskmuller och regn.

Om jag hade haft förmågan att stanna tiden hade just den här studen varit ett bra tillfälle att ta tillvara på.

Är less.

Skolan har klantat sig och inte skickat iväg rätt ansökan och nu har alla gått på semester, så jag har ingen aning om vilken kurs jag ska läsa nu.

Om jag ens ska läsa någon kurs...

De klantar sig alltid, systemet behöver ses över.

Min psykolog gav mig avslappningsövningar att göra två gånger om dagen.

Aldrig i livet.

Det är en kvinna, vars röst låter som smält socker, som berättar hur man ska andas i tjugo minuter.

I övrigt känner jag mig väldigt ensam.

I övrigt måste jag ringa fyra frukansvärt viktiga samtal.

Jag vill inte leva i det här samhället.

Har dessutom hjärnspöken som säger att jag inte kan gå ut idag.

... Jag som ville gå på gymmet.

Istället ska jag spendera dagen i sängen tillsammans med kanelknäcke.

 

Idag får jag en ny säng.

Men jag orkar inte plocka bort sakerna så att den får plats.

Har tränat i två och en halv timme istället för att göra det jag ska.

Jag har matteprov på fredag, men jag orkar inte bry mig, för ingen har brytt sig om att ge mig några som helst instruktioner för hur jag ska gå tillväga. Har inte fått någon som helst information angående den andra kursen jag ska läsa hos den här skolan heller.

Känner att om inte jag får shoppa Det där halsbandet och om inte Den där (jävla) kjolen kommer snart så går jag under.

Väntar på ett superviktigt mail som jag inte vet om det kommer komma över huvud taget.

Om det skulle komma så skulle mitt liv vara fulländat.

Alla jobbar och jag är egentligen upptagen också.

Ingenting är roligt och livet känns som onödigt slit för ingenting.

Känns som om jag står och trampar på samma ställe, trots att jag gjort mitt bästa för att komma härifrån.

Ingenting "löser sig" utan det tuffar på som vanligt. Överlever istället för att leva.

Imorgon har jag tid hos psykologen.

Hon är en gammal, virrig, värdelös kärring som tycker synd om mig.

Lägger huvudet på sned och blinkar med sina tantögon bakom glasögonen.

Jag behöver inte det.

Jag behöver inte någon som tycker synd om mig och blinkar!

Jag behöver någon som säger "ryck upp dig för fan, för såhär förstår du väl själv att du inte kan hålla på?!", för jag kan inte säga det till mig själv. Jag har försökt, men det ligger ingen kraft i mina ord just nu.

Fast jag visste att 2013 skulle bli ett träligt år, att det skulle bli tråkigt och svårt.

Kan vi inte få 2014 nu?

Allt kommer att vara bra då.

Då ska jag åka utomlands, ha ett jobb och världen kommer att ligga för mina fötter.