Näst sista dagen på SPV.

(Jag vill inte gå hem!)

Dagen har varit full av känslor och tankar. (För att inte tala om rökpauser för att samla mig!)

 

Stod ute på parkeringen efter att ha ätit lunch.

Såg en talgoxe i ett träd som hoppade från gren till gren och kvittrade.

Den var så söt och fin, jag älskar fåglar.

Så fylldes av ett inre lugn när jag stod där i solen lyssnade till tagoxens sång och stadens brus.

Plötsligt kände jag en sådan enorm kärlek till livet.

"Fan, vad vackert allting är! Är det såhär det känns att inte lida av kronisk depression och en ihållande tomhetskänsla? Naturen med sina små, vackra varelser, utanför mitt kära, älskade SPV - livet är bra fantastiskt ändå... man kanske skulle ta och sluta röka så att man lever längre och får chans att njuta av allt det här riktigt länge...?

... Näe, fan skärp dig! Det är väl kanske att gå lite väl långt?! Sluta vara så djup och töntig! Utan ciggen så hade du inte ens fått njuta av det här! Nej, sluta röka, så långt ska det väl inte gå."